11 oktober 2009

Barnens mormor

Yepp. Barnens biologiska mormor finns kvar i Hennes Nya Liv, trots de gamla påståendena om övergrepp och till och med en turne där mamman utsattes för allehanda övergrepp som liten.

Då vore det modigt, eller kanske rent av oansvarigt, att låta en sådan person ta hand om två av de fyra medans Hon är på en 'utrikes resa' (Slovakien) under några dagar i veckan som gick, kan man tänka. Så tänkte dock inte hon. Mormodern kallades in.

Vi vet sedan länge att mormodern är en svag människa. Mutor och gåvor är lika med uppfostran och krav ställs över huvud taget inte. Nåväl:

Pappan hade två av barnen och mormodern de andra två under Hennes resdagar. Tanken att mormodern skulle kunna hantera alla fyra är helt enkelt utesluten. Pappan ställde som vanligt upp, barnens bästa är det som gäller.

Hur gick det?
Bra. Övergrepp är IOFS inget barn pratar fritt om, men vi tror faktiskt inte på Hennes utsagor, och de barn som har varit med mormodern är inte märkbart störda av upplevelsen. Emellertid noterade det äldsta barnet att

Det för en gångs skull var rent i köket.
Det, ni.

06 oktober 2009

Löss

Hårlöss är inget som försvann med Lubbe Nordströms Lort-Sverige, om någon nu tror det. De lever kvar i högönsklig välmåga på många skalper i många skolor än i denna dag. Angreppen är legio och bekämpning mycket vanlig. Pinsamt, tycker nog många, men egentligen är det inget att vara skamsen för. Men det här?

Hemskickad
Barnens pappa blev i dag uppringd av ett av barnens lärare. Barnet var så anfäktat av hårlöss att det inte fick vara kvar i skolan. Pappan, som har barnet i fråga den här veckan, hade bara att hämta barnet —som skämdes över det hela— och dra igång en behandling med medel och kammar. Utgiften är fullt märkbar när man är arbetslös sedan månader tillbaka och egentligen Hennes, om jag får ha en mening.

Barnet hade nämligen varit hos mamman veckorna före, och Hon bara måste ha sett det och reagerat.

Tycker jag. Tydligen inte Hon.

05 oktober 2009

Memory Lane

I helgen tog vi en biltur med de två yngsta. Pappan visade området där han växte upp och vi åkte förbi det kedjhus som den familjen levde i. Det äldre av de två reagerade på att alla hus i området såg likadana ut och jag förklarade fåfängt att det blir billigare att bygga och därmed att köpa om man massproducerar på det viset.

Varför denna nostalgi?
Även under den tid familjen var hel, så var det mesta på Hennes villkor. Detta inkluderade historieskrivningen. Pappans var mer eller mindre exkluderad. Exempelvis har de fyra barnen tolv olika förnamn registrerade. Ett —säger ett— pekar på pappans släkt. Resten handlar lite om New Age och mycket —förstås— hennes sida. (Pappans goda relation till sin mor ansågs osund och skulle stävjas. De borde inte umgås, som Hon såg saken.)

Då skadar det inte att pappan visar och berättar om sin uppväxt och bakgrund. Inte heller att Barnens Farmor var med och fyllde på med anekdoter. De två yngsta var intresserade, men gruvade sig för att behöva knacka på i pappans f.d hem. (Det behövde de inte. Saken var inte på tanke)

Sedan åkte vi och tittade på den badsjö som pappans familj trakterade. I oktober var det kanske inte så häftigt, men en cykel på sjöbotten som vi skådade från pontonbryggan räddade den avvikaren.

Teknologi
Det hela blev tankeväckande. Pappan berättade för barnen att det inte fanns mobiltelefoner när han var liten. Man kunde inte ringa varandra från fältet när någon var sen. Landlina och apparater med nummerskiva gällde. TV hade två kanaler (en enda när jag respektive Barnens Farmor var små) och dessa i svartvitt. Internet fanns inte utom på DARPA's meny och ingen mänska hade dator hemma. VHS är forntid för barnen, men inte ens detta fanns när pappan var liten. För barnen är DVD det självklara.

Så satte jag in dödsstöten: [pappan] hade inte dataspel när han var liten. Det näst äldsta barnet om detta:
-Vad jobbigt det måste ha varit att växa upp utan teknologi!

Tänkvärt värre. Fast vi klagar inte för att vi inte visste om det som komma skulle. Generationerna före oss lyssnade på radio och betraktade enkanals-TV som en ultramodernitet. Före dem var telefonin ett stort hallå (ursäkta ;-). Så där kan man hålla på till stenyxan och bakåt.

Kommer det här barnets barnbarn att formulera sig sammaledes om dagens teknik fyrtio år senare?

Inte osannolikt, om jag får gissa.

04 oktober 2009

Vi är inte ensamma

Vi har gjort det tre eller fyra gånger utan resultat. Någon annan har gjort det en gång med hyfsat resultat. Och nu vet vi detta:

Mamman har varit på Soc i veckan och "snackat bort" en anmälan som den familj som har varit avlastning åt de två yngsta en helg i månaden hade gjort.

En gång i halvåret!
I samband med att hon —konstigt nog— berättade för pappan om det senaste besöket framgick det också att hon blir anmäld ungefär en gång i halvåret.

Det här är inget att yvas över. De allra flesta skulle väl ligga lågt med sådant till sin omgivning. För mig är det en gåta att Hon berättar sådant för sitt ex. En långsökt fundering vore kanske att hon därmed vill få fram att inga anmälningar biter på henne, men det känns lite fel även för oss som vet att Hon inte har alla hästar i stallet, som det heter.

Varför gör dom inget?
Mitt korta och cyniska svar är 'fyra barn'. Att ta ifrån henne dem är en stor —och framförallt dyr— åtgärd. Soc vet förstås att pappan är kvar i bilden, men kanske inte hur stort hans engagemang är. (I dag, t.ex, så följde han det yngsta till en match. Mamman hade inte gjort det och dämed hade det inte blivit något om han inte gjorde det) Jag tvivlar på att Hon låter någon i sin omgivning förstå hur mycket tid pappan ägnar åt sina barn.

Nu är vi inga tankeläsare och Soc har ju sin sekretess, så de kanske nöjer sig med tillsägelser, något som mamman är fullt kapabel att tolka om till att "snacka bort".

Vad var det förresten som bet?
Jo, någon anmälde henne för bidragsfusk härom hösten. Hon arbetade under pågående sjukskrivning och fick nedskriven sjukersättning. Det var jag som gjorde det enligt Hennes historieskrivning, men det var alltså någon annan.